Golfängarna i Råsunda

Hetsig diskussion
Årsmötet 1912 blev avgörande. Enligt protokollet var diskussionen hetsig, men kort. Några medlemmar klagade över att det var för långt att åka, för att spela golf. Andra fruktade att befolkningen var av sådan karaktär, att kontroverser skulle kunna uppstå! År 1912 skulle också Olympiska Spelen genomföras. Trakten runt Råstasjön skulle användas till det olympiska skyttet. Jordvallar och gropar behövdes.
   Men beslutet fattades, att arrendera mark till banan samt villan Ellenhill till klubbhus. Därmed ökade lustigt nog intresset för golfspel i hela Sverige där spel endast förekom i Göteborg, Falsterbo samt Karlskrona utöver Stockholm. Nu  kunde golfklubben ta in nya medlemmar i en takt som varit ogörligt tidigare och dessutom fanns obegränsad tillgång till caddies.
   Banan hade 9 hål och flera av dessa korsade varandra. Det var vanligt förr i  tiden. Spelfrekvensen kan knappast jämföras med dagens, men det avgörande var banans skötsel. Det fanns inga maskiner. Hålen lades ut nära varandra. Det var mest praktiskt. Att besöka en plats där det förr låg en golfbana, är lärorikt. Nio hål spelades på en yta där det idag får plats två hål.
   Det längsta hålet mätte 290 meter, det åttonde, som löpte utmed ett illaluktande dike och som givits par 6. Sammanlagt par, eller bogey som det kallades förr, var 43, möjligen 45 slag för 9 hål. Men golfbanan hade kvaliteter och redan 1914 avgjordes Svenska Mästerskapen för damer och herrar.
   Knut Lignell från Falsterbo slog Georg Pettersson, Göteborg på 37e hålet och i damklassen segrade Viveca Rosencrantz, Göteborg överlägset över kronprinsessan Margareta som spelade för hemmaklubben.
   På den tiden borde måhända en kunglighet vinna, i kraft av sin kunglighet, men Viveca Rosencrantz var av en annan mening.
   På den tiden.

Lånade en vänstersko
Råsunda var det yngsta municipalsamhället i landet, en samfällighet som ändå inte var en självständig kommun, en kusin från landet som tilläts besluta över viss markfördelning, men som inte hanterade de viktigaste frågorna. Municipalsamhället som företeelse var faktiskt en administrativ bortbyting, som försvann 1971.
   Stockholm, huvudstaden, växte våldsamt under de här omvälvande åren. Industrialism hade påtagligt påverkat utvecklingen och folk lämnade landsbygderna för att söka någon slags uppehälle i städerna. Stockholm behövde utrymme och när Råsunda blev municipalsamhälle 1911 ökade befolkningen omedelbart med 1000 personer, 270 procent.
   Orten var populär på många sätt. Här låg flertalet idrottsanläggningar, Råsunda Idrottsplats, den  mest betydelsefulla, byggdes om till Fotbollstadion för att ta hand om fotbollsturneringen under de Olympiska Spelen. Samtidigt stiftades ett nytt idrottssällskap, Råsunda IS som grävde träningsbanor vid Råstasjön, inte långt från golfbanan. Vid sidan om friidrott och gymnastik dominerade fotbollen. Emellertid var det skralt med pengar. En vänsterytter inom Råsunda IS  kunde få låna en vänstersko till matcherna, under det att högerskon gick till högeryttern.
   Tidigt spelades tennis och klubben var aktiv. Sveriges första inomhusanläggning uppfördes  och invigdes av Gustav V. Ett bassängbad hade anlagts nedanför vattentornet vid Lötsjön och på vintern fanns banor inte bara för skridskoåkning, utan också för bobsleigh och kälke.
   Viktigaste inslaget var ändå filmstaden och här erbjöds möjligheter till arbete. Plötsligt kunde det dyka  upp de mest fantasieggande uppdrag, att ena dagen medverka som statist i Körkarlen med Viktor Sjöström som regissör, för att nästa dag kunna fungera som snickare i den nya filmen om Slaget vid Bender. Gösta Ekman och Greta Garbo beträdde samma gata som rörmokaren eller snickaren.
   En filmstjärna var ju mer än en människa och tycks så vara än idag.

Nils Poppe vid Lötsjön
Orten var sekelskiftets svenska drömfabrik, var den givna platsen för en golfbana. Det underströks i en scen i Soldaten Bom med Nils Poppe. I filmen hade han blivit beordrad att stå i givakt men därefter glömde befälet bort honom. Soldaten Bom stod kvar och sjönk allt djupare ner i marken, för att upptäckas dagen därpå med gyttja upp till midjan.
   Denna filmiska händelse spelades in vid Lötsjön, just på golfbanans sankmarker, där Nils Poppe (Soldat Bom) hoppade och hoppade genom torvlagren, för att slutligen fastna i dyn.
   Stockholms Golfklubb arbetade ständigt under knapphetens tecken, trots att medlemmarna tillhörde samhällets högsta skikt. Att medlemmar har privata tillgångar har inte alltid gynnat golfklubbarna. Dessutom hade första världskriget brutit ut och för att rädda ekonomin beslöts att fairways inte skulle klippas över somrarna.
   Efter kriget blev det bättre ställt. Hela fastigheten Ellenshill hyrdes och tränaren Edwin (Ted) Roberts flyttade in i nedre våningen. Ted kom att betyda mycket för klubben, som han blev trogen till sin bortgång. Vatten och elektricitet leddes in och redan 1923 gick det att duscha efter ronden.
   Det stod dock klart att golfbanan var för liten och för primitiv för att möta utvecklingen. Snart skulle stålskaftet introduceras och bollarna flög allt längre. Klubben tvingades söka ny mark och 1925 skrevs kontrakt gällande ett område i Sticklinge på Lidingö. En brittisk expert, H G McDonald skissade på en bana och då arrendet gick ut i september 1926, låg Lidingöbanan klar.

Kungligheter invigde
Den var landets första 18-hålsbana, men Stockholms Golfklubb hade ändå siktet inställt på någon annanstans. Redan vid etableringen av banan fanns planer på att gå samman med en golfklubb  på Lidingö, eller att söka ny mark. Så blev det också. År 1933 övertogs Sticklingebanan av nybildade Lidingö Golfklubb. Stockholms Golfklubb flyttade till Kevinge Gård i Danderyd. Golfbanan invigdes av Prinsen av Wales, Kronprins Gustaf Adolf samt Hertigen av York. Flera av de ursprungliga hålen på Kevinge spelas än idag och det verkar som om klubben ändå äntligen hittat sin slutstation.
   Klubbens framtid är en annan historia. Däremot är det fortfarande möjligt att någon, kanske en nyfiken fågelskådare kan hitta en sliten golfboll av den lilla storleken borrad i ett igenvuxet dike på Golfängarna. Bollen kan ha förlorats 1923 av amiralen Henry Lindberg, som  betytt så mycket för banans skötsel, kanske av generalkonsul Bergsten som anlänt till klubben i sin Rolls Royce eller kan det ha varit en boll tillhörande Kronprinsessan Margareta?
   
Göran Zachrisson